Att påbörja en magisk resa
Det fascinerar mig ofta hur väl man faktiskt känner sin egen kropp, och hur snabbt man märker att något är annorlunda. Extremt tidigt började jag känna av som en molande mensvärk (aka. växtvärk), och jag som vanligtvis skulle kunna sova mig igenom en mindre atombombning började vakna varje timme under nätterna. I början på vecka 3 (2+2), när jag och Ida var på Horse Show, mådde jag konstigt. Inte illa, men annorlunda. Och när vi gick på bio samma kväll var jag tvungen att knäppa upp jeansen 10 minuter in i filmen, för magen fick inte plats. Morgonen därpå så tog jag tog ett gravtest, som visade negativt, och la därefter tankarna åt sidan. Under dagen åkte vi iväg på dop och jag bokstavligt talat stortjöt genom hela ceremonin. Nog för att jag brukar vara känslig, men inte alls så extremt. Jag grät även under presentöppningen vid fikat (eftersom det var ”så fint skrivna dopkort till varje present”) och då reagerade även våra vänner på att jag blev så sentimental – vi satt där och skrattade ihop medan jag snörvlade fram att ”det var då en hemskt känslig hormonkossa som slagit till denna månaden”. Hela grejen var helt absurd.
Någon dag senare kändes kroppen fortfarande konstig och hormonerna var all over the place. Jag tänkte att jag skulle ge det en ny chans och tog ytterligare ett test – även det visade negativt. Där någonstans började jag bli uppriktigt frustrerad över att hormonnivåerna var för låga för att ge utslag, jag var helt bombsäker på att jag var gravid. Jag bara visste. Vi bestämde att vi skulle ge det fem dagar innan jag testade igen, då skulle mensen senast vara beräknad. Två dagar höll det. På onsdagskvällen (2+6) så åkte Daniel iväg, och fem minuter senare drog mitt fasligt otåliga jag fram den sista stickan vi hade hemma. Man ska ju alltid ta tidiga tester på morgnarna, så där satt jag på badrumsgolvet och svor över att jag, mot bättre vetande, hade slösat bort sista stickan. Allt för att jag är så förbaskat otålig. Och sedan såg jag det.
Ett svagt, svagt plus. Så svagt att det knappt ens syntes om man inte kisade.
Jag satt som en darrande liten jell-o på golvet. Lyckogråtande och hyperventilerande satt jag och stirrade på den där stickan med ett svagt plus i handen. Så extremt oväntat, fast samtidigt helt självklart. Det där totala chocken, trots att jag egentligen redan vetat om det i en vecka. Jag är inte säker på att man någonsin är fullt beredd på det där pluset. Vi hade trott att det skulle hända om ett år kanske – ifall vi hade tur och saker inte strulade. Ja, men ingen är lyckligare än vi över det faktum att vi hade fel. Uppenbarligen var lilla frö menad nu.
Den fjärde mars tjugohundrafemton vändes allt uppochner. Det var den kvällen som vi fick veta att vi skulle bli föräldrar till en novemberbebis. Föräldrar till en alldeles ny minimänniska.
Eftersom Daniel jobbade sent och jag själv bölade så mycket att jag inte längre vågade lita på min egen syn ringde jag min lillasyster. Ja, mostern fick veta om bebis innan pappan – ibland blir det så. Jag skickade över bilder och hon hmm:ade att ”nog syns det ett streck där alltid”. Bara den grejen är också lite småknäpp, när man ringer någon och frågar ”ligger det alltså en riktig bebis i min mage!? Ser du helt säkert om det är en bebis där?”. Utan sammanhang låter ju en sådan konversation lätt sinnessjuk.
Och Daniel? Oj ja. Han har längtat efter detta i en mindre evighet nu, så när han kom hem förvandlades huset till en kärleksfest. Vi stirrade på den där stickan tillsammans, pekade och hmm:ade. Vi fick sådana där extrema fnissanfall och hamnade i en skrattbubbla där han bara lyfte upp mig och snurrade runt, runt, runt tills jag bönade om att han skulle släppa ner mig. Då övergick han till att totalt överbomba mig med pussar medan han mumlade saker till magen. Enligt honom själv har han sedan dess tydligen någon sorts rättighet att föra dagliga konversationer med lilla frö (och magen) medan de gosar.
För säkerhets skull köpte vi även ett digitalt test som vi gjorde ihop. Ett test som visar ett definitivt svar utan några som helst tveksamheter. Och nog tusan var jag fortfarande gravid. Alltså den där grejen att få veta att man ska bli mamma – jag kan inte tänka mig något finare i hela världen. En titel som alltid kommer vara den största äran och gåvan som någon kan få. Det är verkligen inget som jag vågat ta för givet, och något som jag är evigt tacksam för.
Fjärde mars, ja då började vi vår livs största resa.
STORT GRATTIS IGEN!
Jag är så glad för din och D skull att ni ska bli en familj på tre. Jag känner er glädje i orden du skriver kan se hur din man snurar rund dig och pussar dig. Samtigt som jag är så glad för er skull så är jag så ledssen för min egen skull. Att jag och min make inte kan få barn.
KRAM KRAM!
Tusen tack fina du! Livet är så himla orättvist ibland, och tyvärr drabbar det även de som inte alls förtjänar det. Även om det är en magisk resa så känner jag samtidigt sorg med alla som inte haft samma tur. Barn är en gåva och inget man någonsin får ta för givet. STOR KRAM till er!
Så fantastiskt fint! Vilken spännande resa ni har framför er! Kram
Ja verkligen, det känns som ungefär världens bästa bergochdalbana att kasta sig ut i. Inte minst med det konstanta lyckoruset – jag vet inte om den delen någonsin ger med sig 🙂 Kram!
Åh den där känslan när man ska kissa på stickan trots att man inombords veeet hur det ligger till.
Jag hade köpt ett test och skulle ju då följa reglerna och vänta till morgonkisset dagen därpå. Var uppe och höll på med nåt vid fyra och råkade väcka George som ba: HAR DU KISSAT NU?! Eeh nej vet du vad, jag sover redan igen, jag tänker inte hålla på och kissa mitt i natten. Somnade om bums. George den stackaren kunde inte somna om då han var så nyfiken att han låg vaken i tre timmar och bara väntade på att jag skulle vakna och gå och kissa på den himla stickan. Och alltså hallå, pricka en himla sticka, hur tänkte de där..? Hur som helst så tog det typ 5 sekunder (istället för de där 30 som det stod på förpackningen) och sen var där ett streck! (Ja, jag glädjebölade).
Hahaha, alltså!? Jag lider ju lite med din snubbe (stackarn låg seriöst vaken? Oh man!), fast samtidigt var det med facit i hand gissningsvis ett klokt val. Det där med att pricka en yttepytteliten(!) sticka är ju inget man svänger till med hur som helst mitt i natten. Helst ska man ju dessutom lyckas göra det utan att kissa på handen, kissa på den icke-absorberande delen (ja och hålla sig nedanför ett tiny maxstreck!?) eller missa stickan helt och totalsumpa sin enda chans. Som sagt, definitvt inget man svänger till med hur som helst mitt i natten. Och här tog det kanske 10 sekunder, men när jag satt med stickan i näven och skulle vänta kändes det ändå som en mindre evighet. Tidsuppfattningen var spot on så att säga. (Älskar glädjebölandet, sådant är fint och gör mig av någon anledning lycklig i själen! Jag vill höra fortsättningen – hur reagerade George!?)
Ja han låg vaken 4-7 och bara väntade på att jag skulle vakna! Jag tror jag gjorde så att jag kissade i en plastmugg och doppade ner stickan där i för att vara säker på att jag faktiskt träffade den (som kvinna har jag ju inte övat större delen av livet på att pricka något speciellt, så som män kan göra).
Han stod utanför badrummet och hoppade typ, eller nä han är inte typen som hoppar, men han stod och trampade otåligt. ”Hur går det?!!” ”Jodå jag är definitivt gravid.” Vi stod och kramades i hallen och fånlog sådär som man bara gör när man just fått reda på att man har skapat en människa! Och som sagt, jag glädjebölade en skvätt.
Jaa, du körde den och var lite smart du ja! Ett klart taktiskt val kan vi ju säga. Och så himla fint – barn är det bästa!