Att vara omringad av kärlek

I lördags kom min familj till Göteborg för att hälsa på minstingen i klanen. Jag vet inte vem som hade längtat mest, jag eller de. Hur som helst blev det en gråtfest så fort de kommit innanför dörren. Mamma och jag grät ikapp. Och därefter var jag och Daniel inte precis högprioriterade när det kom till fördelningen av fokus och intresse.

Jag är så himla tacksam att Elsa har världens finaste familj och släkt runt sig. Och oavsett vad livet medför kommer hon aldrig någonsin få slut på kärlek. Nu de sista veckorna innan hon kom längtade vi nog alla lika mycket, och hon har cirka jordens stoltaste morföräldrar. Jag blir sådär varm i hjärtat bara av att se dem tillsammans.

Medan jag och Daniel bäddade ner oss för att sova ikapp några av nattens förlorade timmar (inte så mycket på grund av Elsa, utan mer en tillfällig släng av feber som jag åkt på) tog de andra ut lillsnörpan på hennes premiäråk i vagnen. Hon tokslocknade och sov i flera timmar efter det, så uppenbarligen gick konceptet hem. En lite mer utvilad familj var vi efter det.

Och inte nog med att min familj tog med sig gos och kärlek i stora lass när de kom. Nej de hade även med sig hemlagad lunch (och en ordentlig sallad – halleluja!), godis och ostar. I plural. Med tillbehör. Lyckan var total när jag fick gå loss där på kvällen kan vi ju säga. Om det är något jag saknat under månaderna som preggo så är det ostbrickor. Det är en av mina stora kärlekar här i livet.

Det är lite tungt att inte bo i samma stad och känns ganska vemodigt när de måste åka, även om det inte är sådär fruktansvärt långt bort egentligen. Jag hade helst velat att vi alla kunde träffas varje vecka. Kanske extra mycket nu när vi har en liten i familjen. Jag vill ju att Elsa ska växa upp med att ha all familj nära nära nära. Nåväl, allt har sin tid. En sak i taget. Just nu får jag vara glad att det åtminstone inte är frågan om en heldag i bil för att hälsa på. Och att det snart är jul, för då hinner vi umgås massor.