När allt tar en helomvändning (Washington, DC, USA)

Ni kan inte tro vad mycket som kan hinna hända på ett dygn. Och jag står fast vid att jag aldrig (och då menar jag verkligen aldrig) har varit med om något liknande. Igår hade fortfarande ingen dykt upp i ”vårt Washington-slott” och vi blev alltmer säkra på att

1. Något allvarligt hade hänt och personalstyrkan bestod av (ungefär) en person.
2. Det är ett hostel med värdelös service och personalen hade tagit påskledigt – utan att meddela något, och bara lämnat öppen dörr.

Oavsett vilket så måste de ju vetat att vi skulle komma. Ingen lämnar dörrarna till ett mindre slott (fullt av värdefulla saker dessutom) öppet i vanliga fall. Men märkligt var det, och vi hade inte tillgång till nycklar eller portkod. Hur vi löste problemet när alla skulle ut samtidigt? Vi låste dörren på framsidan, lämnade den på baksidan öppen och smet ut genom en ”halvdold” port i staketet. Man gör vad man kan liksom. Och när vi kom hem stod allt kvar, så det var ju lugna puckar resonerade vi.

På kvällen hade Jenny bestämt utgång. ”Alla som vill och orkar får följa med – men Hanna har inget val!” Så efter att ha vaknat innan 06.00 på morgonen (då vi gick upp för att möta ett spöke, en inbrottstjuv eller personal – i precis den ordningen – som hade traskat runt i huset halva natten) laddade vi för en kväll ute. Personligen var jag löjligt trött, men anything for my bestie.

Och jag blev piggare. Mycket piggare.

Vi var först på USA:s äldsta lesbiska bar, vilket var fantastiskt trevligt. Det är inte där jag brukar hänga i vanliga fall, men oj så bra det var. Vi tönt-dansade (vilket är helt okej när det inte finns några man känner i närheten), drack gott och fick lysande armband. Exakt hur lycklig blir man inte av lysande armband? När vi sedan fick höra att det var få människor i baren bara för att ett annat ställe hade ladies night hoppade vi på tunnelbanan och åkte vidare till nästa fest. Och det var fest. Jag menar, det är inte varje dag man får se dragkings showa och framföra magdans.

Vid tre låg vi helt slutkörda i sängen. Vi låg där och spenderade minst femton minuter på att diskutera godissorter. Prioriteringarna när man är trött – totalt värdelösa! Så när vi väl somnade sov vi djupt. Och när vi vaknade gjorde vi det ordentligt.

Det knackade på dörren och vi hörde Gabriella säga: ”tjejer, ni måste nog komma ut nu!” Det visade sig att elektrikern hade kommit förbi – mitt under tjejernas frukost. Och strax därefter kom ägaren till huset. Det visade sig också att ingen visste att vi skulle komma (därav hade ingen personal funnits på plats) och att stället inte alls drivs som hostel längre. Det slutade vara ett hostel i november förra året. Och snubben vi bokat allt av driver sin verksamhet bakom ryggen på ägaren. En kriminell verksamhet. Och detta var inte första gången, bara att det var enda gången som folk blivit ”insläppta”. Mest för att det var ett misstag att någon glömt dörren öppen.

Nu till twisten. Snubben vi bokat av var skyldig sin kompis pengar. Så vår betalning gjordes till kompisen, och kompisen är extremt mån om att göra rätt för sig. Vad är oddsen för att du ska bli blåst på pengar, åka till ett annat land, bli insläppt, få reda på att du inte alls bor på ett hostel (som du iskallt trodde), få pengarna tillbaka OCH att personen som betalar tillbaka pengarna också fixar gratis boende åt dig för resten av vistelsen? Aldrig. Och det var ändå den korta, enkla och sammanfattade versionen. Jag skulle aldrig kunna berätta hela versionen, den är alldeles för komplicerad och ni hade aldrig trott mig. Aldrig.

Vi blev utbjudna för lunch på Busboys and Poets också. Han skämdes så över att vara en del i det som satt oss i denna sits. (Även om han bara trodde att en skuld betalades tillbaka, och inte att något var knas.) Och vilka möjligheter som öppnade sig nu. Han tipsar om alla ”småhak” som man aldrig hittar om man kommer som turist, och vi får all hjälp man någonsin hade kunnat önska. Det är guld,trots de galet ocoola omständigheterna.

För att toppa kvällen så kom konstapel Words på besök. Hemma hos oss. Vi träffade den andra (av två) ägare och det kändes fantastiskt bra. I den här sitsen vill man gärna räta ut frågetecken och prata igenom allt face to face. Ägaren ringde polisen efter en stund (för att anmäla snubben som blåste oss) och tio minuter senare stod han där. Vår nya kompis. Tänk vilka experter vi blivit på att skaffa vänner bland poliser och olika kontrollanter. Och de är så nedrans balla. Han sa själv att detta var det mest störda han varit med om, och ingen inom polisen visste riktigt hur de borde gå tillväga. ”Saker som dessa händer bara i film – förstår ni vilken historia ni kommer ha att berätta när ni kommer hem!?” Så sant. Det händer bara på film. Eller i våra liv, tydligen. Och vem spenderar en kväll men att kallprata och skämta med amerikanska poliser (i tjänst)? Det händer definitivt inte varje dag.

Imorgon har vi vårt första officiella skolmöte. Imorgon ska vi till polisstationen för att lämna vittnesmål. Imorgon flyttar vi ut ur vårt slott. Imorgon.

Och det stämmer. Ägarna var fantastiska och lät oss stanna en natt till, så vi hinner lösa allt i lugn och ro. Fantastiska människor som är så galet generösa. Vi har skrattat, skakat på huvudet, skrattat ännu mer och konstaterat vilken jäkla röra detta är. Tillsammans hanterar vi detta som ingen riktigt kan greppa och förstå. Innan ägaren gick (några timmars prat och skratt senare) fick vi höra att ”mi casa es su casa” och att de önskade oss den första ”goda nattens sömn i staterna”. Det känns fint. Vi är officiellt tillbaka på banan igen. For now.