När man tvingas kalla till krismöte (Washington, DC, USA)

Det är en sådan söndag. Vi vaknar av att det bankar på dörren och utanför står ägaren till huset vi bor i. Detta har inte varit ett hostel under de senaste 6 månaderna, utan en snubbe driver verksamheten bakom ryggen på ägaren. Kriminellt alltså. Igår yttrade Emma orden ”det kan ju åtminstone inte bli mycket värre än såhär”. Jag gissar att det är nu vi får äta upp de orden. För detta är värre. Och det är hög tid att kalla till krismöte.

Nytt uppdrag: Leta upp boende där vi faktiskt får bo.