När rebellerna intar stan

Det där med att vara aningen (över)taggad? Eh, ah.. Ni vet. Den känslan. Det är trots allt lite som julafton att få åka till huvudstaden för att träffa rebelltolvan och smida planer. Och nu är det faktiskt inte vilka planer som helst längre. Vi planerar SETT2014, där vi både kommer föreläsa och mingla bland häftiga människor, och vi planerar inför Almedalen 2014, där vi ska lyfta skolfrågan och lärarstudenterna högre än skyarna sträcker sig. Däremellan har vi dessutom vår kärna och bebis skulle man kanske kunna säga, Rebel Summer Camp. Det är inga små grejer vi pratar om nu, och vi har många ögon på oss. Och det vill vi ha, ja helst allas ögon, men med ökat antal ögon som granskar ökar givetvis också kraven och pressen på att göra ett bra jobb.

Så det ägnade vi vår senaste träff åt. Att planera, bestämma, diskutera, bestämma lite till.. Helt enkelt att se till att lägga en vattentät plan som kommer ta världen med storm. Eller ja, åtminstone Sverige – vi börjar där. Timmarna fullkomligen rusade förbi och schemat var mer än späckat. När vi inte jobbade hängde folk med kurrande magar ut genom fönstren för att se om pizzabudet tänkte dyka upp. Och vi fick en faslig rull på den där dagen: planering, diskussioner, skratt, planering, mat, fotograferingar, bolla idéer, planering, filmningar, intervjuer, planering.. 

Rebell-Björn passade på att ta selfies med alla på plats, och även våra glada ledare tycktes fastna på en och annan bild. Det är verkligen en stor förmån att få arbeta med deras guidning, kunskaper och feedback i ryggen.

Idéer presenterades och förslag lades fram. Jag har en sådan där kittlande känsla i magen, en blandning mellan nervositet, hopp och förväntansfull lycka. Detta kommer bli så stort, det är jag helt övertygad om. Samtidigt hänger så himla mycket på hur vi presterar och vad vi gör. För någon helt utomstående är det kanske ingen big deal, men för mig så är detta en av de största chanserna jag kan se för att de negativa trenderna kring skolan ska vända. Och för mig är detta en av de största och viktigaste frågorna jag kan kämpa för – för detta är min och mina (eventuella) barns framtid. För att inte nämna Sverige som land. Utan ett vettigt, fungerande utbildningssystem ser inte mycket annat ljust ut.  Därav också den kittlande och pirriga känslan, för detta är just precis så viktigt för mig.

Foto: Björn Terlegård

Och med dessa människor känner jag hoppfullhet. Det kommer vända. Det kommer bli bra. Jag är nu helt säker.